En fördel att vi åkt så långt är att man kommmer varandra så nära

I lördags drog vi till Växjö för att spela sjumannacup. Kl 05:50 var det samling i mörkret utanför klubbstugan. En halvtimme senare kom Jonatan med nycklarna och vi kunde äntligen komma åt våra matchställ och andra nödvändigheter för att sen söka värme i bilarna. Humöret var på topp och man kunde tänka sig att många skulle somna, men det kanske var för mycket att begära då föraren och shot gun-Cissi i bil blå skrek halsarna hesa åt diverse låtar som strömmade ut ur bandspelaren. (Ja bil blå är av gammalt virke, inget modernt skit här inte.)

Första stoppet, bensinmack någonstans utanför Göteborg. Bloggerskan hade ej följt Malins order om att tanka bilen innan avfärd, ooops. Louise är pepp i baksätet! 

Efter första stoppet flöt tiden på. Vägen till Växjö går igenom Smålands skogar, en lång och rätt tråkig väg kan man tro. Men ej med virgoiter i bilen. Då får du uppleva trams, lite allmänbildning och en eller två sevärdheter. Exempel på sevärdheter: 

• Rydaholms centrum blev (av virgoiter) framröstat som det tråkigaste centrum i hela Sverige men sen lyfts byn upp av bensinmacken där Oljeshejkarna Johnsson håller till. 
• En replika av E-types vikingaby 
• Kommunen Bor, en kommun att bo i. 

 

Det är svårt att förstå hur de tänkte när de kom på det här konceptet...

Jonatan var med i båda bilarna, social snubbe.

Så till fotbollen då och anledning till vår resa. Första matchen gick av stapeln kl 11:04 mot FK Karlskrona. Det blev förlust med 2-1, Malin gjorde målet. Vad ska man säga, vi var inte beredda på tempot och vårt spel var inte bra. 

Det var bara att ta nya tag inför nästa match mot LFÖ Bromölla. En match där vi kom in mycket bättre och fick till passningspelet mer och mer. Först låg vi under med 1-0 men Kristin kvitterade till 1-1 på hörna. Det var jämnt och båda lagen förtjänade att vinna lika mycket. Tyvärr föll den turen på motståndarna som med 5 sekunder kvar tryckte in 2-1 och det våra resultat började likna herr-VM 1990.

Ett resultat som vi tack och lov bröt i tredje matchen mot Teckomatorp. Där kom vårt passningsspel upp i fin kvalité och vi tryckte på bra. Malin fick till ett vackert skott som gjorde att vi tog ledningen i mitten av matchen. Dock fick Teckomatorp chansen, tog den och kvitterade till 1-1. Ett resultat som stod sig matchen ut. Det kändes grymt surt. För den här matchen skulle vi ha gått segrande ur. Stämningen på läktaren efteråt var inte god. Nu hade vi definitivt missat alla chanser att gå vidare och sista matchen framför oss kändes betydelselös för en stund. 

För det måste jag säga är det fina med vårt lag, våra individer. Vi blir sura, har man vinnarskalle så har man, men vi peppar upp varandra på ett beundrandsvärt fint sätt. Det skämtas och tramsas på ett sätt som gör att man faktiskt tycker att det är värt att spela mer. En känsla av att även om vi inte kan gå vidare så ska motståndarna i fjärde och sista matchen verkligen få det svårt att ta 3 poäng mot oss. 

Tränarna bestämde sig för att byta taktik från 2-3-1 till 3-3, ett genidrag. Med ett brett leende på läpparna klev Virgo ut på planen för en sista kamp. En kamp mot det bästa motståndet i gruppen, Norra Tångs BK. Det kändes som om vi skrattade oss igenom de där sista 20 minutrarna. Sänkte tempot något så fruktansvärt, vilket gjorde motståndarna frustrerade. Vår målvakt Cissi storspelade med en rad tv-räddningar och vår backlinje krigade som aldrig för. Där fram hade Virgo chans på chans för mål men marginalerna var bara inte med oss i lördags. Matchen må ha slutat 0-0 men när den blåstes av kändes det som vinst!

Tjejer, vi nio som var med, och våra två tränare, tack för en underbar dag! Som Kristin så vackert uttryckte sig: "En fördel att vi åkt så långt är att man kommer varandra så nära".

Nästa gång vet i, rent fotbollsmässigt, att vi behöver fler avbytare (två är alldeles för lite, när alla andra lag har ett helt lag att byta ut) och att vi gärna kör med en 3-backslinje. För Växjö, we'll be back...

 

En bild säger mer än tusen ord.

Lite sköna citat och händelser från Tipshallen: 

"Men eftersom vi är från Göteborg är vi ju alltid bortalag"- Carro angående reglerna om att hemmalaget alltid börjar med boll.

"Varför har man inte akvariefiskar hemma? Liksom när man kommer hem så kan man vinka och säga: Hej fiskar! Man vill ju bara ha någon hemma att säga hej till men inte behöva ta hand om"-Filosofen Kristin under en av många pauser.

"Jag har fyra par trosor med mig"-Malin, anledning väldigt oklar.

"Jag måste gå och kissa men jag orkar inte"- Cissi. "Men ta den här"-Felicia sträcker fram sin energiburk. 

"Men vi förstår ju inte kassettbandets värld"-Eva när Cissi ej får fram rätt låt i bilen. (Förövrigt borde alla lyssna på Love Changes (Everything) av Climie Fisher för det var dagens soundtrack och den sätter sig verkligen efter ett tag.)

 Carpe diem!

/Virgobloggerskan